Struves meridianbåge är en triangelmätningskedja som upprättades mellan Svarta Havet och Ishavet. Med triangelmätningskedjan uppmättes jordklotets storlek och form. Arbetet som även kallades gradmätning var ett enormt projekt som genomfördes åren 1816–1855. F.G.W. Struve ledde det rysk-skandinaviska samarbetet. Rysslands vetenskapsakademi inledde mätningarna i den södra delen och avtalade med Sverige om att fortsätta mätningarna från Torneå och norrut. Även finska och norska vetenskapsmän jobbade underordnade länderna med projektet. Triangelkedjan löper genom Finland till Torneå, och fortsätter i Tornedalen-Muoniodalen uppåt mot Alta och Hammerfest. Struves mätningar var en fortsättning på det sedan tidigare livliga upptäcktsresandet norrut.
Struves meridianbåge
Triangelkedjan bildades genom att förena punkter i terrängen. På så vis kunde man matematiskt räkna ut avstånden mellan punkterna. Den tidens teknik förutsatte att man kunde se punkterna fysiskt, dock nyttjade man mätutrustning. Punkterna kunde ha avstånd på upp till några tiotals kilometer beroende på sikten och lämpliga lägen för punkterna. Från till exempel Nedertorneå kyrka till Kaakamavaara punkt är det cirka 35 km. Punkterna placerades vanligen på hög höjd, med så fri sikt som möjligt till omgivningen. Ofta var man tvungen att göra något för att få bättre sikt, till exempel fälla träd eller bygga märken, dvs. signaler, för att underlätta lokaliseringen.
Man ville mäta longituden, dvs. meridianen, på jordklotets yta med större precision än tidigare. Även utvecklingen av kartor förutsatte mätningar. I terrängen uppmättes utöver vinklarna även höjden på punkterna och latituderna bestämdes. Forskningsgrupperna använde olika slags apparater av olika märken. Redan på den tiden hade man en avancerad apparat, teodoliten, med vilken man kunde uppmäta vinklar vertikalt och horisontellt.
En särskild mätningsfas var även mätningen av baslinjen, vilket gjordes på några ställen i hela kedjan. Syftet med mätning av baslinjen är att få en skala på triangelnätet. De uppmättes på plan mark, och med millimeterprecision. Baslinjen var betydligt kortare än avståndet mellan de egentliga mätpunkterna i triangelnätet i Struves meridianbåge. Från den uppmättes trianglar till lämpliga punkter. Uppmätningen av trianglar fortsatte, tills det önskade resultatet uppnåddes, det vill säga lämpliga ställen för den egentliga mätningen. Den längsta sidan i förstoringsnätet bildade slutligen en av linjerna mellan mätningspunkterna, som vanligen är 20–40 km. Den baslinje som till exempel uppmättes i Övertorneå flyttades och blev linjen Aavasaksa-Pullinki. Därefter kunde man utföra mätningen av hela triangelnätet, det vill säga beräkna linjernas längd utifrån vinklarna i de uppmätta trianglarna. Genom att mäta flera baslinjer ville man säkerställa att skalan i triangelnätet bibehölls.
Struves meridianbåge upptogs bland Unescos världsarv år 2005. Alla punkter i kedjan är viktiga i denna helhet. En del punkter valdes ut som världsarv för att representera detta vetenskapsrön för besökare. Kyrkan i Nedertorneå är ett världsarvsobjekt.
Kyrkan i Nedertorneå som mätpunkt
Nedertorneå kyrka är en av få punkter som placerats i en byggnad i Struves meridianbåge. Kyrktornet fungerade bra som både mätpunkt och signal på håll. Den franska expeditionen och Maupertuis hade i tidigare mätningar använt kyrktornet i Torneå stad. Det höga tornet på Nedertorneå kyrka färdigställdes först 1797 och fanns alltså i sin nuvarande form vid tiden för mätningarna i Struves meridianbåge. Även i Jöns Svanbergs mätning 1802 användes Nedertorneå kyrka. Vid tiden för mätningarna på 1840-talet byggdes en nyare prästgård och på den andra stranden byggdes nygrundade Haparanda stad.
Området vid Nedertorneå kyrka var viktigt för mätningarna. Där utfördes många faser i mätningarna. I området vid kyrkan utförde Pulkova vetenskapsakademi triangelmätningar och astronomiska mätningar samt svenskarna triangelmätningar. I slutet av mätningarna 1851 förenades vid Nedertorneå kyrka den mätningskedja som ryssarna förfogade över i Finland med svenskarnas mätningskedja. Svenskarna fortsatte Triangelkedjan uppåt från Tornedalen.
Nedertorneå kyrka 1896. Bild Museiverket, historisk bildsamling.
Området vid kyrkan
Kyrkan och Parasniemi prästgård med omgivning är en värdefull kulturmiljö. Nedertorneå kyrka och församling är de tidigaste tecknen på stadigvarande bosättning i området. Den första kyrkobyggnaden kan tidsbestämmas till 1300-talet. Dagens kyrka byggdes på grunden till den gamla gråstenskyrkan i slutet av 1700-talet.
Nedertorneå kyrka finns på ett synligt ställe på en backe på Pirkkiö ö. Det gamla kyrkliga centrumet var ett landmärke för alla som kom från åmynningen till Torneå och Tornedalen. Även Västerbottens landsväg som finns vid kusten kommer in till åstranden, nära denna kyrkudde. På andra sidan om ån fanns stadsbebyggelse i Torneå och Haparanda. Oftast färdades man till kyrkan med båt. I tiderna lär det ha funnits små kyrkstugor intill kyrkan för långväga besökare. De finns inte kvar i dag. Kyrkogården och stengärdsgården som omgärdar kyrkan har så småningom byggts ut, först söderom kyrkan och senare österom och norrom kyrkan. På gravstenarna ser man efternamn från flera byar i Nedertorneå, såsom Vojakkala, Kaakamo, Arpela och Pirkkiö. Söderom kyrkan finns Nedertorneå gamla sockenmagasin som i forna dagar användes för matförsörjning. I magasinet verkar numera Nedertorneå sockenmuseum.
På de närliggande strandområdena finns det inga byggnader, utom i Parasniemi, som skjuter ut som en udde på norra sidan om ön. I Parasniemi prästgård bodde en kyrkoherde vars goda anseende och höga position i samhället märks på de ståtliga byggnaderna. Även församlingsborna som passerade prästgården på väg till kyrkan upplevde detta. Det finns två prästgårdsbyggnader. Den höga prästgården med mansardtak är från slutet av 1700-talet. Den andra prästgården, som är fint restaurerad, byggdes på 1840-talet. Utöver dessa huvudbyggnader finns det på udden ett över 200 år gammalt fähus och andra byggnader. I tiderna hade prästgården en osedvanligt fin trädgård med köksträdgård. Stora åkrar hörde till prästgården, och de närmaste är fortfarande i bruk, men de som ligger längre bort är planlagda för boende sedan årtionden tillbaka. Parasniemi ser ut att ha varit ett historiskt avbildningsobjekt både i målningar och i de första fotografierna. Från kyrktornet har man en bra utsikt till udden i förgrunden samt till omgivningen i bakgrunden.
Mätningar vid kyrkan
Det tog flera år att bygga upp triangelmätningskedjan även på det nordliga avsnittet. Arbetet gjordes sommartid. Under de sista åren av mätningarna reste vetenskapsmännen norrut med ångbåt när det var öppet vatten. Mätningar utfördes vid Nedertorneå kyrka huvudsakligen 1842-1851, då även den så kallade Lapplandskedjan och den så kallade Finnmarkskedjan uppmättes. Kyrkan och det närliggande Kokkomäki var trigonometriska mätpunkter, det vill säga triangelmätpunkter. Kyrkan var ett synligt landmärke som syntes på håll och likaså såg man långt från tornet. Kyrktornet som mätningsplats medförde utmaningar, eftersom mätningen gjordes på kyrkans balkong, det vill säga inte riktigt i tornets mittpunkt. Även tornets mittpunkt måste man söka matematiskt med vinkelmätning.
Höjden på mätpunkterna i närheten av kyrkan uppmättes av ryssarna hösten 1842 och triangelmätningarna som de gjorde slutfördes år 1844. Mätningarna leddes av finländaren Fredrik Woldstedt, som var underordad Pulkovaobservatoriet i Ryssland och han samarbetade tätt med F.G.W. Struve. Woldstedt utnämndes senare till professor i astronomi. Den rysk-finska mätningskedjan slutade här, och svenskarna tog vid. Svenskarna påbörjade mätningarna i norr och mätte vinklarna mellan de sydliga punkterna i mätningskedjan i Lappland år 1849. Den sydligaste triangeln låg mellan Nedertorneå kyrka, Kaakamavaara och Perävaara. Astronomen och lantdagsmannen Nils Haqvin Selander ledde den svenska forskningsgruppen. Vid Nedertorneå kyrka jobbade således forskningsgrupper från båda nationerna.
1851 anlände en forskningsgrupp från Ryssland till kyrkan för att förena mätkedjorna. Forskningsgruppen leddes då av svensken D.G. Lindhagen, som jobbade vid Pulkovaobservatoriet. Då man grunnade på en plats för astronomiska undersökningar 1851 ansågs kyrkoområdet ha många fördelar jämfört med till exempel Kemi. Nedertorneå kyrka hade fungerat som en mätpunkt redan för Jöns Svanberg och som den sydligaste punkten i svenskarnas mätningar i Struves meridianbåge. Utöver själva kyrkobyggnaden var området lämpligt, eftersom det var relativt glest befolkat, men hade ändå ett centralt läge. De som arbetade med mätningarna ville arbeta utan att bli störda. I närheten fanns det även öppna områden och sandkullar, som kunde utnyttjas i mätningarna. I forskningsstationen placerades värdefull utrustning, som behövde vaktas när inga vetenskapsmän befann sig där.
Forskningsstationen byggdes på en öppen plats nära kyrkan (avståndet från kyrkan 860 fot = 279 m). Utifrån observerade stjärnor placerades triangelkedjan i rätt läge på jordklotets yta. Exakta lägen för punkterna söktes genom att mäta stjärnornas position och rörelse. Forskningsstationen förenades med Nedertorneå kyrka, stadens kyrka och närliggade Kokkomäkis lilla baslinje (linjens längd 523 fot = 170 m) och triangulation. Den här baslinjen uppmätes med två stänger på exakt 22 fot, vilka placerades på trebenta ställningar.
Lindhagens grupp väntade på att Selander anlände från Stockholm, varvid de avbröt sina egna undersökningar vid kyrkan och tillsammans mätte de den långa baslinjen i Övertorneå. Båda nationerna mätte baslinjen tillsammans den sommaren och nyttjade varandras kunskaper.
Vetenskapsmän med assistenter besökte 1851 även Kaakamavaara och Kivalo, där vinklarna till Nedertorneå kyrka och Kokkomäki uppmättes. Vid dessa förenande mätningar av kedjorna i Finland och Sverige fick man dock ingen ordentlig sikt till Kokkomäki, som var den sista egentliga punkten i den finska mätningskedjan. Kyrktornet syntes dock och det ansågs räcka som mätresultat. Kyrkan hade dessutom fungerat som svenskarnas egentliga trigonometriska punkt. Efter att kedjorna förenats bildades en triangelkedja av Kivalo, Ajos och Nedertorneå kyrka. Naturligtvis stötte man även på problem och tvingades till kompromisser under det enorma projektet.
Mätpunkterna markerades vanligen i terrängen, för att få en exakt lokalisering som kunde utnyttjas senare. Utöver med terrängpunkterna gjordes alltså terrängmätningen via kyrktornet i Nedertorneå. Mätapparaten antas ha placerats på balkongen på ett bord som fortfarande finns kvar. Likaså finns det i klockrummet i tornet graveringar åtminstone från 1851, vilka Lindhagens forskningsgrupp eventuellt har gjort. Vid en inventering i början av 1900-talet konstaterades punkten i Kokkomäki och det gjutna blyet konstaterades vara i ursprungligt skick. Senare har mera jord placerats på kullen, men punkten har märkts ut med en metallstång.
Kyrktornet
Tornet når 40 meter ovanför havet. Tornet är mycket massivt nere och smalare uppe. Inuti syns robusta konstruktioner. När man ser på byggnaden som uppförts som ett hantverk kan man inte annat beundra skickligheten hos forna tiders byggare. Den breda delen rymmer ett stort klockrum med kyrkklockor. Luckorna som vetter i olika väderstreck öppnas när man ringer i klockorna. På den här avsatsen omgärdas tornet av en balkong, där även mätapparaten antas ha använts. Det kan ha funnits mätbord också på andra sidan tornet, men åtminstone ett finns kvar på det östra räcket. Uppåt går trapporna från avsats till avsats och ända till toppen av tornet. Utsikten är fin från ett litet rum med ett fönster högst uppe. Förunderligt nog kan man beundra landskapet här på samma sätt som för 200 år sedan. Observera att kyrktornet inte är öppet för allmänheten.
Gradmätningens landmärken kan lokaliseras från kyrktornet när man ser ut över horisonten och likaså kan man se kyrkan när man klättrar upp till dessa utsiktsplatser. Kaakamavaara och lägre Perävaara syns i kedjans nordliga riktning. Av de skogsklädda höjderna längre bort kan man se Nivavaara samt Huitaperä mätpunkt ännu längre bort. När man ser kedjan söderut kan man se mätpunkterna Kallinkangas samt Kivalo Alapenikka. Man kan även se Ajos triangelmätpunkt. Från Kokkomäki syns likaså många landmärken, men sikten hindras ställvis av trädbeståndet.
Text: Jarno Niskala, Torneå stad/Projektet de norra delarna av Struves meridianbåge
